Idag ska jag på DBT:n igen för första gången på några år. Vi ska se om vi kan använda oss av deras färdigheter för att hjälpa mig med anorexian och bulimin.

Vågen visade idag 62.5 vilket betyder att jag bara ska gå ner 2.5 kg kvar och att jag nu har gått ner hela 59.7 kg. Visst, detta har tagit lång tid eftersom jag började gå ner januari 2011 men har gått ner det mesta nu senaste året och inte opererat mig så är dock lite stolt (även om det är gjort på fel sätt).

Pappa sa till mig här om dagen att jag börjar se mager ut i ansiktet och mamma sa att jag måste sluta gå ner i vikt nu innan det blir farligt på riktigt. Hade jag haft det valet själv så är det klart att jag hellre skulle varit glad och kunna äta lite mat och behålla det men det är inte jag som bestämmer utan spökena Ana och Mia gör det åt mig. Dessutom så är det ju 7.5 kg kvar tills jag är på en farlig vikt (BMI under 19) så det är lugnt. Mamma sa även igår att jag valt att ha en ätstörning och det bara är att skärpa sig lite så blir det bra igen. Hon tror att jag njuter av detta. Det enda jag njuter av är vågens siffror och allt annat är ett jävla helvete. Hon som var så stöttande första veckan efter att jag berättade för henne. Nu tjatar hon dagarna i enda om jag har ätit, berättar hur dåligt det är att jag inte äter, är ständigt arg på mig och så vidare. Är det så jävla konstigt att vi med ätstörningar blir så jävla duktiga på att ljuga och gömma mat? 

LÄMNA MIG I FUCKING FRED!!!

JAG HAR FÖR FAN SÖKT HJÄLP OCH KOMMER GÖRA ALLT JAG KAN SÅ FORT JAG NÅTT MITT JÄVLA MÅL!!!